Fotleden bär hela kroppens vikt varje gång foten sätts i marken och är samtidigt en av kroppens vanligaste skadeplatser – fotledsstukningar hör till de allra vanligaste idrottsskadorna överhuvudtaget. För att förstå varför är det viktigt att skilja på själva fotleden och den underliggande leden som möjliggör sidorotation.
Anatomi och läge
Den egentliga fotleden (articulatio talocruralis) är en gångjärnsled som bildas där tibia och fibula tillsammans formar en gaffel – malleolus medialis på insidan och malleolus lateralis på utsidan – runt talus övre ledyta. Stråx nedanför ligger den subtalara leden (articulatio subtalaris) mellan talus och calcaneus (hälbenet), som står för fotens inåt- och utåtrullning (inversion och eversion) snarare än själva fotleden.
På utsidan stabiliseras leden av tre separata ligament – ligamentum talofibulare anterius, ligamentum calcaneofibulare och ligamentum talofibulare posterius – som tillsammans kallas det laterala ligamentkomplexet. På insidan finns ett enda men mycket kraftigt och brett ligament, ligamentum deltoideum, som gör invändiga fotledsskador betydligt mer oh vanliga än utvändiga.
Rörelseomfång
| Rörelse | Normalt rörelseomfång |
|---|---|
| Dorsalflexion (fot uppåt) | 0–20° |
| Plantarflexion (fot nedåt) | 0–50° |
| Inversion (subtalarleden) | 0–35° |
| Eversion (subtalarleden) | 0–20° |
Funktion
Fotledens dorsal- och plantarflexion är avgörande genom hela gångcykeln, från hälisättning till frånskjut med tårna. Eftersom leden dessutom är den sista länken mellan kroppen och underlaget får den bära hela kroppsvikten vid varje steg, samtidigt som den subtalara leden låter foten anpassa sig till ojämnt underlag genom inåt- och utåtrullning.
Palpationsguide
- Malleolus medialis – tibias nedre, inre benutskott, lätt att känna på fotledens insida.
- Malleolus lateralis – fibulas nedre benutskott på fotledens utsida, sitter något längre distalt än malleolus medialis.
- Sinus tarsi – den lilla fördjupningen strax fram och nedanför malleolus lateralis, ömmar ofta efter en stukning.
- Tendo calcaneus (hälsenan) – den kraftiga senan på bakre delen av fotleden, lätt att följa från vadmuskulaturen ner till hälbenet.
Snabbfakta
| Fakta | Detalj |
|---|---|
| Typ av led | Gångjärnsled (articulatio talocruralis) |
| Ingående ben | Tibia, fibula och talus |
| Angränsande led | Subtalarleden (talus–calcaneus) sköter inversion/eversion |
| Vanligaste skadan | Fotledsstukning med skada på ligamentum talofibulare anterius |
Vanliga besvär och skador
- Fotledsstukning – vanligast vid inversionstrauma (foten viker inåt) och drabbar oftast ligamentum talofibulare anterius.
- Hälseneruptur – helt eller delvis brustet tendo calcaneus, ofta vid plötslig kraftfull sträckning, vanligare med stigande ålder.
- Syndesmosskada – skada på ligamentbandet mellan tibia och fibula ovanför fotleden, allvarligare och långsammare att läka än en vanlig stukning.
- Fotledsartros – broskförslitning, ofta sekundär till tidigare fotledsskador snarare än åldersrelaterad slitning.
Vanliga frågor
Varför är utvändiga fotledsstukningar så mycket vanligare än invändiga?
På utsidan finns tre tunnare ligament medan insidan skyddas av det kraftiga, breda ligamentum deltoideum. Foten viker dessutom naturligt lättare inåt (inversion) än utåt vid felsteg, vilket tillsammans gör att det svagare laterala ligamentkomplexet är betydligt mer utsatt.
Är fotleden och subtalarleden samma led?
Nej. Fotleden (articulatio talocruralis) mellan tibia/fibula och talus sköter dorsal- och plantarflexion, medan den subtalara leden mellan talus och calcaneus sitter strax under och står för inversion och eversion. De två lederna arbetar tillsammans men är anatomiskt separata.
Varför är plantarflexion större än dorsalflexion?
Talus ledyta är bredare framåt än bakåt, vilket gör att leden låses hårdare i dorsalflexion (när den bredare delen går in i gaffeln) och tillåter mer rörelse vid plantarflexion. Det är också en anledning till att fotledsstukningar oftare sker när foten är i plantarflexion, till exempel vid landning på tå.
Från kunskap till klassrum
Fotledens rörelser styrs av bland annat vadmuskulaturen och främre skenbensmuskeln. En fysisk modell gör det lättare att se hur malleolerna bildar en gaffel runt talus och varför just den lösningen både möjliggör rörelse och skapar skårbarhet.